icke hvar han fanns, han kunde således icke varnas, och i den upprörda exalterade sinnesstämning, hvari hon nu befann sig, föll det henne icke in att göra alarm, för att sålunda söka hindra anslaget. Hon ilade hem till sin ensliga kammare; månens strålar bröto sig der i prismatiskt ljus igenom de små färgade glasrutorna och förlänade en egen magisk belysning åt det hela. — Hvad är mitt lif emot hans, tänkte hon, jag är en börda för mig sjelf och onyttig för verlden; men riddar Carl är en Christi kämpe, hans lif är dyrbart, han skall bekämpa de vilda hedningarne. Kan jag rädda hans lif på bekostnad af mitt eget, o, då kan jag hoppas att min skuld, att hafva lyssnat till hans kärleksord, kan blifva afplanad! — O, ja, så skall det vara, jag skall komma i hans ställe och de skola då döda mig; det är i alla fall för min skull han nu hatas af Holger. Och med en inspiration, gränsande till fanatism, skyndade hon att utföra sitt beslut. Ögonen hade en feberaktig, nästan öfverjordisk glans, hjertat klappade oroligt och ros och lilja vexlade snabbt på hennes kinder. Insvept i en mörk vid kappa, smög hon sig slutligen sakta ut i den klara tysta natten. Midnattstimmen var inne; kring S:t Nikolaus gtodo 24 allvarsamma män som vakthafvande vid de beryktade ädelstenarne, hvilkas gnistrande skimmer underbart bröt sina strålar emot den nattliga belysningen. De nämnde männen voro alla