— Halt! Förmätne, hvem är ni, som vågar beträda det fridlysta området? Enligt vår lag måste ni döden dö. Den kommande fortsatte sin vandring, utan att vackla, och i stället att vända stegen emot kanikbostället, tog han vägen rakt emot Holger. — Så far i Herrans frid! Jag måste göra min pligt, ropade Holger med dundrande röst, i det han rusade fram och måttade ett förfärligt slag med sin klubba åt den ankommandes hufvud. Det spetsiga vapnet nedföll tungt, men träffade den anfallnes axel. Utan ett klagoljud, men med en djup suck, nedsjönk den sårade till jorden, under det att en klar blodström färgade de gulnade blad, hvarmed den annalkande hösten bebådat sin ankomst till den rika, väl vårdade lilla trädgården. Holger höjde armen, för att gifva ännu ett slag, men då hejdades han af sin förtrogna kamrat, hvilken brådskande sade: — Stanna, här står icke rätt till, en tapper svärdsriddare låter icke nedhugga sig så der utan motstånd. Han ryckte hatten af den sårades hufvud, och med ett utrop, likt ett djurs vrålande, tuml: ade Holger tillbaka, då han i den fallnes stela dödsblek: a drag igenkände — Bothilda — — — I detsamma nalkades en annan person, klädd alldeles så som Bothilda. (Forts.).