Gotlands läns nya tidning – 11 juli 1861, sida 2

S:t Catharina, den arkitektoniskt konstfulla IIelgeandskyrkan, den dystra S:t Lars med sin systerkyrka S:t Drotten och de andra templen, de stodo der alla så fridfulla och herrliga som förgårdar till bimlen, hvars budskap då så ofta återljödo i de praktfulla hvalfven. Sent på aftonen smög sig en manlig gestalt genom de tränga krokiga gatorna fram emot S:t Catharina kyrka. Kommen framför ett ansenligare hus, hvars gafvel, liksom de flesta i staden, var vänd åt gatan, stannade han: och mumlade: — Snart är hämndens timme inne för dig, du kuttrande turturdufva; fort till verket. Och han gnisslade med tänderna, fortsättande sin väg till kyrkan. Inkommen der, möttes han af en annan man. — Här äro vi bäst ostörda, sade denne, och de drogo sig bakom en pelare. Strax intill, nu dold för deras blickar, låg en djupt nedböjd qvinlig gestalt. Det var Bothilda, som med förkrossadt hjerta sökte tröst och styrka i bönen. Samma dag hade riddar Carl lemnat hennes hem, utan att hon velat återse honom. Hvar han nu vistades, kände hon icke, hon visste blott att han om några dagar ämnade återvända till Libeck. — Jag förstår dig nu, Holger dansk, yttrade den ena af de samtalande männen, halfhviskande. — Du och jag hafva befälet under detta dygns nattvakt vid S:t Nikolai kyrka. Vid 12-tiden säger du, att den der främlingen skall besöka dominikanerpriorn i kanikbostället, som skiljes från kyrkan blott genom den lilla klosterträdgår