vred han sig oroligt af och an och suckade alltsom oftast: — Bort, bort från denna sköna fresterska; jag är dock blott en stackars svag menniska. O, du store St. Erik, bistå mig! Bort, att mitt syndiga blod må få gjutas för Herrans sak! — Och han stapplade upp och knäböjde för ett skönt, konstfullt arbetadt krucifix. Den inträdande tjenarinnan ville tända på ljus, ty det var redan halfmörkt, men Carl hindrade det, han tyckte att det allt mer tilltagande mörkret bäst öfverensstämde med hans eget stormfulla inre. — 0, att icke pater Andreas kommer, suckade han åter, jag vill bikta mitt hjertas syndfulla tankar för honom, det skall lugna mig. Åter lade han sig ned och lyssnade med åtålighet till hvarje ljud, som kunde bebåda paterns ankomst. Ändtligen öppnades dörren till hans rum och en mörk gestalt inträdde. — O, vördige pater, ropade Carl, innan han ens blifvit helsad med det vanliga: Guds frid min son! Vördige pater, befria min själ från en syndaskuld; jag, en Christi utkorade stridsman, en edsvuren svärdsriddare F) har neddragit mitt hjerta i stoftet och synden, ty jag närer den mest brinnande kär— — D — AA — —