Gotlands läns nya tidning – 4 juli 1861, sida 3

sista och enda gången talar jag om kärlek till en qvinna, o, Bothilda! Öfverväldigad hade Bothilda nedsjunkit på stolen. Carl låg nu på knä för hennes fötter och öfverhöljde hennes hand med kyssar. Hon lutade sig ner, strök håret ur hans glödande panna, tryckte en kyss derpå och hviskade: — Må Gud förlåta min bekännelse, men jag älskar dig mer än lifvets glädje, älskar dig så högt, att jag, för att rädda vår rättighet, att minnas denna stund, nu måste säga dig farväl för alltid — — — — Tack, o tack! detta minne följer mig genom lifvet, stammade Carl, i det han uppsteg och oemotståndligt slöt henne till sitt klappande hjerta, deras läppar möttes för första och för sista gången i en kyss, ,som lifvet varm, som döden trogenk. — — Och nu, farväl för alltid, hviskade Bothilda och sköt undan Carl med sakta vald. — Hon tryckte derpå handen mot sitt högt klappande hjerta och ilade mot dörren. Utkommen fattades hon hårdt om armen af en kraftfull karlhand, och en sträf röst hväste i hennes öra: — Dessa minuters sällhet skall kosta honom lifvet, hans hjertblod skall du sålunda utgjuta, jag har lyssnat, fördömelse öfver honom som du älskar! Och ett doft hånskratt genljöd i rymden, och i dunklet igenkände Bothilda Holgers försvinnande gestalt. — — — — (Forts.).