en sådan höjd, att hon snart ansåg det vara en omöjlighet att lefva skild från honom. Men alltsom Carl tillfrisknade, tycktes han blifva mera tillbakadragen och sluten, och började undvika allt förtroligare samspråk med Bothilda. — Han älskar mig icke, tänkte Bothilda, det är blott tacksamhet han känner, och hennes kinder blefvo allt hvitare, — och hennes glada mod mattades. Fåfängt grubblade hon öfver orsaken till Carls nästan skygga sätt emot henne, hvilket var så mycket mera oförklarligt, som hon stundom tyckte att han, då han trodde sig obemärkt, betraktade henne med blickar, hvari kärlek och det djupaste svårmod vexlade. Med sin fina qvinliga blygsamhet drog sig Bothilda tillbaka. Det var som hade en kall hand lagt sig emellan dem, och de blefvo allt mera stela emot hvarandra. Bland Dominikanerna fanns en högt aktad munk — pater Andreas som var Bothildas biktfader; han blef under denna tid äfven Carls. I den lärde paterns sällskap tillbragte Carl dagligen någon stund, och fann sig stärkt och lifvad deraf. En afton, när Bothilda gått att bevista aftonbönen, var Carl helt allena och väntade på pater Andreas. Den unge främlingen var nu så frisk, att han om några dagar ämnade lemna sitt fridfulla herberge och söka stadens styresmän, till hvilka han sade sig hafva. ett vigtigt uppdrag från Liibeck. Nämnde afton var dock Carls blod i febersvallning, och utsträckt på sitt hviloläger