liksom en balsam uti att vårda den unge främlingen, som medföljt fadren, och hvilken ansågs vara en vän och kamrat till Bothildas drunknade broder. Älltsom febern lemnade honom och han tillfrisknade, syntes hans stora mörkblå ögon med ett nästan girigt intresse följa Bothilda, hvilken lik en god genius sväfvade omkring hans läger. Bothilda sjelf fästade sig vid den bleka sjuklingen med denna egna hjertats ömhet, som den vårdande ofta erfar för det omhuldade föremålet: ty det ligger stundom ett behof hos oss att med öfverflödande kärlek älska den, för hvilken vi äro allt. Den, för hvilken vi äro oumbärliga, tyckas vi sjelfva liksom gifva rätt till större kärlek, och kanske just derför är moderskärleken den högsta, den sannaste af hjertats alla ömma känslor. Holger dansk hade åter förnyat sina friareförsök hos Bothilda, men fått det mest bestämda afslag. Nu spionerade han ständigt på henne, och vid upptäckten art främlingen var den, som tog Bothildas hela ömhet i anspråk, och att hon icke heller tycktes vara likgiltig för honom, råkade han i verkligt raseri. Han svor att Bothilda skulle blifva hans, eller ock skulle han grymt hämnas på främlingen. I afseende på sitt stånd och sitt namn iakttog denne sednare en viss förbehållsamhet, kallande sig helt enkelt för Carl. Emellan Bothilda och Carl vexlades icke ett enda ord om kärlek, dock började de båda allt mera att förstå det varma ordlösa språket i hvarandras blickar. Hos Bothilda växte kärleken till