Den omtalade gamle mannen, som sålunda omkom till följe af skeppsbrottet, var borgmästaren IIans IIuide, en högt ansedd och aktad medborgare i Wisby. Ilans två barn, sonen Peder och dottren Bothilda voro honom kärare än allt annat på jorden, och derför, när den rike hanseatern Holger dansk flera gånger anmälde sig som friare till dottren, sade Iluide nej, emedan Holger icke var någon bra man, och äfven derför att Bothilda hyste en oöfvervinnelig motvilja för honom. Den ofvannämnde aftonen väntade IIuide hem sin son, hvilken varit i Libeck, och då nödsignalerna på stranden förnummos från det skeppsbrutna fartyget, hastade fadren, som varit en utmirkt skicklig sjöman, ut i en liten bat för att rädda sonen, hvilken han visste vara ombord på fartyget. Denne, jemte två andra unga min, som äfven voro passagerare, öfvertalades af besättningen — som ännu hoppades på skeppets räddning — att stiga i båten; den dref mot land, Huides son, jemte den ena af de andra unga männen, spolades strax af en störtsjö öfver relingen; huru de andra båda uppnådde stranden, hafva vi sett. Tre månader hade förflutit efter nyss skildrade händelse. — Sorgen efter fadren och brodren låg ännu tung öfver Bothildas själ, men hon fann