Gotlands läns nya tidning – 27 juni 1861, sida 4

ränens vink: härintill skall du gå, men icke vidare, här skola dina stolta böljor sätta sig, och stilla lägger det sig till hvila, likt en konung efter vunnen batalj. Den nämnda farkosten med gubben och ynglingen hade knappast på vågens topp uppnått stranden, förr än den redlös åter utvräktes, hvarvid gubben var nära att bortspolas, men qvarhölls af den unge mannen. Åter kom en förfärlig stormby och kastade detta bräckliga flarn mot stranden, hvarvid båten krossades och de båda männerna kastades på land med sådan våldsamhet, att begge förlorade sansningen. Under utropet: ,Jag skall hjelpa er fader! skyndade Holger genom den nu församlade folkhopen till den grånade medvetslöse gubben, och utan att det i dunklet och oredan märktes af någon, nedtryckte han gubbens hufvud i vattnet, qvarhållande det derunder i flera minuter, i det han slutligen mumlade: — Se så, nu är det värsta hindret undan, jag får både flickan och hennes stora hemgift, — det är just den jag mest eftersträfvat — — — — Med ett smäirrtans ångestskri hade Bothilda ilat fram till den unge mannen, som af vågen kastats helt nära henne, och under utropet: ,,min broder! böjde hon sig ner öfver honom; men studsade tillbaka, då hon i den dödsbleke icke igenkände den älskade brodren, utan såg en för henne alldeles okänd man, med fina, ädla, bildsköna drag, ljust hår och skägg samt iklädd en besynnerlig främmande klädedrägt. Derefter hastade hon till fadren, och troende honom ännu vara lefvande, tillsade hon hastigt några af hans nu anlända tjenare att föra både honom och den unge mannen till hennes hem. Men när hon upptäckte att fadren var död, sjönk hon utan ett ljud ned på knä vid hans sida och öfverhöljde den stelnade handen med sina varma tårar, i det en suck af så djup tröstlös smärta uppsteg ur hennes bröst, att sjelfva Holger, som med hyckladt deltagande på något afstånd betraktade henne, kände sitt inre sammanpressas dervid. (Forts.).