Gotlands läns nya tidning – 27 juni 1861, sida 3

just nu, då min faders, min broders och många andras lif sväfva i så stor fara. — Det vore icke illa om gubben ginge till bottnen nu, mumlade Holger, jag kunde sedan kanske få bättre bugt med stolts jungfrun. Några genomträngande rop afbröto alla vidare reflektioner och med stormens fart slungades en liten farkost mot stranden; i densamma satt en ännu kraftfull gubbe, med fladdrande grå lockar, och bredvid honom en ung blek man, som med ett stoiskt lugn tycktes betrakta det vilda skådespelet uti naturen omkring honom. En och annan nödsignal — bestående af brännbara antända ämnen — uppkastades och åtföljdes af höga rop från ett väldigt handelsfartyg, som tagit läck, och hvilket snart liksom i en slags konvulsivisk dödskamp ryckte fram och åter, samt slutligen, under de fräsande vågornas raseri, med ett förfärligt brak först slungades emot några blindskär och sedan sjönk till bottnen med sin rika laddning och sin käcka besättning. s Kan det finnas något mera skakande skådespel än ett skeppsbrott? Säkerligen icke! Menniskosnillets alla ansträngningar förkrossas och förintas der af en enda suck, ett djupt andedrag ur hafvets stolta barm, och under vågornas vilda dödssång slukar det sitt rof likt ett hungrande vilddjur, som af intet annat kan beherrskas, än af frilen och det stilla lugnet; ty när hafvets mäktiga bundsförvandt, stormens ande, lägger sig till ro, då är det liksom man deri förnumme Allsuve