Gotlands läns nya tidning – 27 juni 1861, sida 2

finnes mången vacker sägen bevarad, om icke på historiens blad, så på folkets läppar, och särdeles rikt är Wisby stads album på dylika traditioner. Det är en sådan, som här nedan omtalas; något stoff till densamma återfanns ännu i våra dagar uti en på tyska skrifven gammal bok, hvilken af okunnigheten blifvit förstörd. Denna lilla berättelse eger inga så kallade knalleffekter, inga pompösa taflor af hjeltebragder, skakande uppträden eller kärleksscener. Den är helt enkel; men den sjelfförsakelse, det varma trosnit, den inom klostrets tysta murar i ödmjukhet utkämpade smärtan, hvaraf den är en skuggbild, tyckes förtjena ett enkelt minnesblad. Det var under Hanseförbundets mäktigaste dagar; bland dess nordligare handelsstäder stod Wisby som en herrskarinna, hvars hjessa omgafs af det katholska trosnitets strålande gloria. Wisby var, under denna tid, den af norra Europas städer, som stod högst i anseende för sitt religiösa nit, sina fromma stiftelser, rika kloster och mäktiga andliga ordnar. Icke mindre än 18 kyrkor egde den till sin areal jemförelsevis obetydliga staden, och den prakt hvarmed dessa kyrkor voro inredda samt de dyrbara konstsaker som der förvarades, vittnade nogsamt om tidens vackra och rikt belönade sträfvan, att med det yppersta framför allt pryda dessa heliga ställen. St. Nikolai kyrka i Wisby utmärkte sig framför de öfriga i rikedom, prakt och storartad byggnadsstil; men kanske ännu mera derför att den