Gotlands läns nya tidning – 27 juni 1861, sida 2

Miserre mei, Domine uppstiga ur grafvarnes natt, i det man föreställer sig huru de högtidliga processionerna sakta framskrida och hur en qvald menniskosjäl utgjuter sin smärta i tunga suckar inne i en penitenscell. Allt det dunkla och skugghöljda häri, inverkar på ett mäktigt gripande sätt, och det är som ville man bortrycka den slöja, man föreställer sig här dölja de fordna af varmt konstsinne och fromma händer prydda helgonbilderna, altarne, choroch bigtstolarne, minnestaflorna, grafvärdarne, fönsternas bildoch färgprakt, samt den vaxljusbelysning som så herrligt illustrerade det hela. Med grämelse och blygsel måste vi tänka på att icke endast fiende-hand sköflat dessa praktfulla monumenter af heligt trosnit — utan att det fullbordats at den protestantiska vandalismens förakt för de katholska helgedomarne, för dessa sköna oskyldiga och fridstalande konststycken, som buro det bästa vittnesbörd om den katholska medeltidens konstpoetiska sinne och fromma ifver att pryda helgedomarne. Med katholicismens förjagande från Norden, försvann derifrån icke allenast denna fulländning uti och utöfning af konsthistoriska alster, utan till och med sjelfva kärleken dertill, hvilken numere knappast märkes annat än undantagsvis här och hvar. Protestantiska tidehvarfvets mörker hestår uti att icke vilja se det ljus, som fanns äfven uti det katholska. Från den tid, då korsets fana ännu svajade öfver Gottlands alla kyrkor, och de numera blott som praktfulla ruiner qvarstående wisbytemplen,