Gotlands läns nya tidning – 6 juni 1861, sida 2

glans, rang, rikedom och makt — huru allt är såfängligt!e — trädde jag åter ut i Guds fria natur med lättadt hjerta och med, om möjligt, fastare beslut att gladt uppfylla de pligter, hvilka tillkomma mig på min anspråkslösa plats här i lifvet. Den dystra molnslöja, hvilken på morgonen betäckte horisonten, hade brustit, och höstvinden jagade nu dess i bizarra formationer gestaltade flikar från fästet, der solen snart framträdde klar och värmande. Efter att en stund hafva vandrat omkring derute, inträdde vi uti kyrkan. Derinne förekom mig något mörkt och dystert. Altartaflan, af upphöjdt, med förgyllningar siradt skulpturarbete, framställer scener ur Christi lidandesoch pinos-historia. Enligt min tanke, måtte denna altarprydnad, både med hänsyn till ålder som konstvärde öfverträffa de flesta dylika, i andra kyrkor på landet — jag lemnar emellertid den saken till konstnärens bedömande. Uti korets södra sida qvarstå ännu, sedan katolska tiden, en rad så kallade munkstolar. Dessa stolar — 7 å 8 till antalet, af bastant ekvirke, med flera deri utskurna, fristående bilder, allegorier och antika prydnader — flyttade min tanke tillbaka till de, lyckligtvis för Sverige, ohjelpligt hänsvunna tider, då katolicismen, med sitt prestvälde, sitt andliga mörker och sin klosterlättja, här trifdes och florerade. Predikstolen, äfven skuren i trä med många