Gotlands läns nya tidning – 30 maj 1861, sida 3

— att de trenne kistor, hvilka förvara hennes jordiska lemningar, aldrig tyckas hafva varit tillskrufvade. Äfven vi fingo således kasta en blick på stoftet af den för utomordentlig skönhet på sin tid beryktade Ebba Brahe. Kistlocket upplyftades — och mot oss blickade hemskt en dödskalle, på hvars venstra sida en ännu bibehållen, halfljus hårfläta sågs framsmyga undan en med mörkt tyg öfverdragen, smal valk, hvilken troligen fordom tjenat såsom stomme eller underlag för någon lättare hufvudprydnad. Denna valk, der den i täta ringlar slöt sig kring hela den öfra delen af hufvudet, från pannan till nackgropen, befanns öfverallt beströdd med en mängd små, upphöjda, gröna punkter, hvilka i den halfskymning som rådde härnere liknade glindrande smaragder. Vid närmare betraktande visade sig denna grannlåt, liksom så mycket annat jordiskt glitter, endast vara uselhet och elände! De sköna smaragderna voro ergiga hufvuden af grofva, korta nålar, hvarmed denna slags hufvudbonad fordom blifvit sammanfogad. Utom lemningar af en liten, mycket späd handknota, voro de öfriga qvarlefvorna af den döda betäckta och sammanblandade med fragmenter af förmultnad, svart sammet, silfverspetsar och guldfransar, samt en mängd små, murknade träbitar, hvilka tid efter annan nedfallit från kistans kanter. Forts.