Gotlands läns nya tidning – 30 maj 1861, sida 2

.s s ; s q i h I i LL ——? — .L —— —asJG; Arma olyckliga Ebba Brahe! hvarföre förhytte icke engeln med den omvända facklan din brudslöja till en svepduk — hvarföre skulle du tvingas att räcka din hand till ett förbund, hvars helgd ditt svaga hjerta ändock jäfvade att erkänna? Arma, olyckliga! huru var det dig möjligt, att med dödligt såradt hjerta ändock så länge kunna framsläpa ett ytligt, glitterfullt lif? Se der olösta gåtor, på hvilka grafven icke lemnar oss något svar! — Det var en kall och töcknig höstmorgon, då jag med mitt sällskap trädde inom den låga stenmuren, hvilken omsluter de dödas tysta hvilostad. Den högtidliga stillheten, det i dimman mystiskt insvepta templet och grafvarna, allt tycktes mig påminna om ett lit bortom tiden. Inga prunkande monumenter — der hädangångnes namn, med gyllne runor ristade i marmorn, påminna om fåfängligheten af jordens äflan — funnos här — endast låga krafkullar, försedde med enkla trianglar eller kors af svartmåladt trä, kring hvilka naturen i obunden frihet låtit gräs och blommor uppspira. Dot låg öfver det hela någonting fridfullt — också tyckte jag mig i morgonvindens susning, hvilken genomdallrade de höga trädens lummiga kronor, förnimma en återklang af Wallins älskliga lyra, då han sjöng: Så fridfullt de uti Herran somna, Så fröjdfullt helsa de Herrans dag: De ur bedröfvelsen äro komna Och undan ödenas alla slag.