Gotlands läns nya tidning – 23 maj 1861, sida 3

Ock Sara böjde sitt hufvud; hennes händer sattade uti bibeln, hon öppnade den och läste för den sjuka. Stundom frambröto tårarne, men ögonen blefvo mera klara, och uti hennes själ blef det mera klart. Moder, ditt barn skall icke låta döpa sig, det vill jag också hålla; derom äro vi ense, här nere på jorden, men på andra sidan — är det bättre att vara ense med Gud; han ledsagar oss genom döden, — han besöker jorden, och om han gör henne törstig, gör han henne också oändligt rik. — Jag förstår detta, jag vet icke sjelf, huru det kom sig! — Genom honom, ja genom Kristus! Och hon spratt till, då hon nämnde detta namn; en eld genomströmmade henne häftigare, än hennes kropp kunde fördraga och hon böjde sig ned, svagare än den sjuka, hos hvilken hon vakade. Den stackars Sara! hette det, ,har genom arbete och vaka öfveransträngt sig! Hon fördes till fattighuset; der dog hon, der hegrofs hon, men icke på den kristna kyrkogården, der var ingen plats för judeflickan, nej, deruto bredvid muren fick hon sin graf. Och Guds sol, som sken öfver de kristnas grafvar, sken också öfver judeflickans graf, och sången, som genljöd öfver de kristnas grafplatser, ljöd äfvenså öfver hennes. Och det besannade sig, som herren hade sagt till sina lärjungar: ,Johannes döpte med vatten, men J skolen döpas med den Helige Ande. (J. T.)