Gotlands läns nya tidning – 23 maj 1861, sida 3

Låt mitt barn icke blifva kristen, var modrens sista ord på dödssängen, hvilket nu genljudade i hennes själ och hennes hjerta med lagens ord: ,Hedra din fader och din moder.4 Jag är ju icke kristen! De kalla mig judeflickan, så kallade mig på spe grann-pojkarne, då jag sista söndagen stod framför den öppna kyrkodörren och tittade derin, huru ljusen brunno på altaret och menigheten sjöng. Ända från min skoltid och intill denna dag var och är en makt i kristendomen, hvilken såsom en solstråle tränger in i mitt hjerta, om jag också tillsluter mina ögon derför. Men, moder, jag vill icke bedröfva dig i din graf; jag vill icke bryta det löfte, som min fader gaf; jag vill icke läsa i de kristnes bibel, jag har ju mine fäders Gud, till hvilken jag mig hålla kan!Och åren gingo. Herrn i huset dog. Frun hade litet att lefva af, och tjensteflickan måste undvaras; men Sara gick icke; hon var hjelpen i nöden, hon höll det hela tillsammans. Ilon arbetade långt in på nätterna och skaffade bröd i huset genom sina händers flit; men ingen nära anförvandt tog sig familjen an, då frun med hvarje dag blef allt svagare och svagare och för månader såg sig kedjad vid sjukbädden. Sara vakade, skötte den sjuka, arbetade, mild och from, som en välsignelse för det fattiga huset. Der ligger bibeln, sade den sjuka; ,läs nå, got för mig under den långa aftonen, jag längtar så mycket att få höra ett Guds ord.