Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1861, sida 2

kelse, rusade han upp ur sängen och ut genom dörren, som han lemnade på vid g gafvel, hvarvid lågorna fingo luft och lyste upp hela vinden. Han ropade på sina drängar, han skakade dem, förgäfves, de sofvo som stockar. Först efter en stund fick han lif i dem, men när de öppnade ögonen, sågo de lågorna flamma och rusade genast förfärade utför trappan och skreko: hjelp! hjelp! Men ingen af karlarna var hemma, de voro alla borta på den krog, som gubben Stadig sjelf anlagt i socknen; qvinnorna kommo ut halfnakna, men kunde bara skrika och ropa. Anna ensam hade beslutsamhet att skynda till grannarna att påkalla deras hjelp. Några grannar ankommo, yrvakna och häpna, elden slog redan ut i stora flammor från taket, huset var gammalt och brännbart som torrved. De få personer, som funnos, ropade på ämbar, brandredskap och stegar, men Stadig hade förlorat fattningen och mindes icke hvar han läst in sina saker. Han ref håret af sig och skrek: ,mina penningar! mina penningar, huset är brandförsäkradt, rädda min kassakista, så gifver jag er tusen r:dr! 1 Men ingen brydde sig derom; det blåste förfärligt från norden, elden låg åt byn, redan brunno Stadigs halmtak, brinnande flingor kringflögo och ant: inde det ena taket efter det andra, bönderne blefvo rådlöse, brandredskaper saknades, deras bäste man, Halvar, som annars vid skogseldar