Gotlands läns nya tidning – 25 april 1861, sida 2

tala om Fäderneslandet och leda det till rätt och heder, rädda det från dess äreförgätne missledare och våldsmän under lagens täckmantel, samt öppet, manligen och utan smicker upplysa det genom alla medel och det fria ordet, oflentligen brukadt medelst ett värdigt och gagneligt tidningsväsende. Detta skall man ingalunda läta falla i förakt; så att, som nu ofta sker, om tidningarne också innehålla det som är rätt och billigt, slå både enskildta personer och auctoriteter helt lugnt döförat till vid äfven det rättvisaste deras tadel eller anmärkningar och rätta Sig ej det minsta derefter: men sådant kunde alldrig hända om allmänna opinionen verkligen uttalades genom tidningarne. Men ej blott genom dessa skall man verksamt bruka den yttrande-rätten, utan ock genom författande och spridande af nyttiga böcker och skrifter, hvartill ämnen ur folkets lif finnas i öfverflöd; om man neml. vårdade sig om att forska i detsamma, så att man visste något om känslorna och behofven hos det folk man är född ibland och man skulle leda. Men den offentliga yttrande-rätten bör då brukas med sans och värdighet, utan så oändligen mycket ord, ord, ord, tomma fraser och barnsliga utrop, så att man ej, som nn ofta, blott för de många orden alldrig kan få reda på saken. Men toge redlige folkvänner och folkkännare tidningsväsendet om hand blefve det icke så. Nu finner man ofta personer, tjenstemän, som tillbragt hela sin lifstid bland allmogen, och vanligen haft ganska god tid, men som dock ej derunder vunnit den minsta kännedom af eller med-känsla för menige man, hvilka under en så lång tid icke, utom genom de nödtvungna embetsåtgärderna, inverkat någon ting på massan eller i hufvudsaklig mån bidragit till dess sanna upplysning. Hur kan då mängden af folket bli upplyst, huru vill man då begära, att en enfaldig, sig sjelf lemnad menighet, som kallas att yttra sig öfver allmänna åtgärder, stundom af den mest invecklade och samfundsvigtiga natur, t. ex. om vidtutseende myrodlingar, hamn-anläggningar, tionderegleringar, bank-frågor, m. m, skall på stående fot och oåterkalleligen kunna derom döma med billighet och sans? Det är ju omöjligt. Hellre då, än att lita på ögonblickets slump och förmågan hos en ordförande att på en sådan sammankomst kunna framställa den för handen varande frågan så redigt och kort, att en deri platt okunnig menighet fattar den, i god tid upplysa allmänheten i de offentliga bladen, anföra exempel, derigenom reda begreppen om lag och rätt, leda sinnena till förnuft samt med rättvisa och förtroende utan alla brå-kast ändtligen vinna ett önskadt syfte. Sålunda har isynnerhet Engelska folket, visserligen genom en ypperlig sedevård, folkskolor och det flitiga bruket af låne-boksamlingar, men ej minst genom den fria pressen, understöd af landets kunnigaste och erfarnaste män, blifvit verldens mest upplysta tolk i atseende på handterandet af sina samhällsangelägenheter. Glömmen alldrig, att det ingalunda är upplysningen hos styrelsen, några få tjenstemän och lärde som utgör Rikets styrka; nej, det är allenast i den stora dagern af ett helt folks fosterländska och förnuftiga upplysning som dess lycka uppspirar och utbreder sin krona! Men, om nu också våra bildade män redligen vilja upplysa folket, måste de ock först upplysa . 210— 1 Me 31 . 2—2— 2— a D 22 nC144