Gotlands läns nya tidning – 5 april 1861, sida 4

2— -— -—— ———— Halvar återvände till flickorna, men kunde efter det hemska uppträdet med statkarlen icke annat än uttrycka sig ganska fåordigt. I sin djupa harm öfver gubben Stadigs grymhet ryste han för att så honom till svärfader, och dermed skyldigheten att för honom hysa sonlig vördnad, men då han efter en stund vexlade en blick med Anna, och tyckte sig läsa i hennes ögon en bitter smärta, upplöstes hans harm i ett innerligt vemod, hvars egentliga beskaffenhet han icke kunde göra klart för sig sjelf, ty det bestod af flera stridiga känslor, sorg öfver att Annas fader skulle vara så elak, afsky för att hans egen lycka skulle bero af en sådan mans bifall, deltagande för det obehag Anna säkert utstod af sin faders ondska och innerst den hjertligaste kärlek till henne. Först aflemnade han Anna i hennes hem och skyndade sedan med Elfrida till sitt eget, der han nu var husbonde. 4. Följande morgon gol tuppen på samma gång som Halvar satte sin skarpa bill i den tillhårdnade leralfven; han körde sedan i flera timmar sina unga hästar för en diuptgående engelsk plog, och lade upp skifvorna i så raka leder, som soldater, medan på nästa åkerstycke en af Stadigs statkarlar körde grundt och krokigt, men ändå icke hunno stort mera än hälften mot Halvar. På en backe i närheten stod gubben Stadig sjelf med sin pådrifvarekäpp och skar tänderna