Gotlands läns nya tidning – 5 april 1861, sida 2

alnar mot Dockan, en af de bästa korna i vår ladugård. Nu vinner jag Dockan, och du Halvar skall få henne till välkomstgåfva. I detsamma Anna sade detta, stannade vagnen vid en grind, som öppnades af en liten mager gubbe i grå vadmalsrock och leriga, grofva stöflar. Hans hufvud var kalt som en Uplandsklint, hans ansigte fåradt och grått som en trädesåker, hans små ögon glimmade som en hungrig korps. I ena handen höll han en grof knölpåk, med den andra räckte han fram en slokig halmhatt, för att få grindpengar. Pappa! utropade Anna häpen, pappa sjelf! Det var patron Stadig sjelf i egen hög person, som öppnade grinden. Han log småförsmädli och sade: Det var kneken, jag trodde att det kom en excellens minst; det var raggen så granna hästar, så grann vagn, så granna damer, och så fin herre, midt på hvardagen. Jag har icko råd att vara så fin jag, jag får gå och palta jag, fattig stackare, i halkan! ,Bästa farbror, var så god och stig upp och sitt här, det är godt rum! sade Halvar. Jaså, genmälte gubben, du gör som den snåla prosten, som aldrig ger grindpengar, utan säöer åt trasvargarna: hoppa upp bakpå, så får du alra till nästa grind. Farbror har rätt, farbror skall ha grindpenningar, svarade Halvar leende, men af barndomsvana skygg för den bistra gubben, tillåt mig att gifva farbror dettaå i stället för grindpenningar.