Alla tre greto på en gång af återseendets glädje och gemensamma sorg. Halvar förstod att hans moder var död, men frågade sakta Anna: Hvilken sörjer du? Både min moder och din moder! Ehuru Halvar innerligt sörjde sin moders död, genombäfvades han af en ljuf känsla öfver att känna sig omfamnad af Anna, och af tonen i hennes röst, då hon sade: din moder. Efter några ögonblicks ömsesidiga hjerteutgjutelser stego alla tre upp i vagnen, Halvar körde och flickorna sutto bakom honom och berättade hvad som händt. (Forts.)