Gotlands läns nya tidning – 28 mars 1861, sida 3

len för det man försummar jorden; vi skola arbeta på jorden för himmelen, efter Guds vilja. Så är det! Derpå lät han hästarna springa med ökadt lopp till det efterlängtade hemmet. Dit var ännu en hel mil då hans skarpa blick upptäckte längst bort i en backe tvenne vandrande qvinnor. Han såg dem tydligt mot den ljusa vägen, ty de hade svarta kläder. Ett par sörjande bättre qvinnor på landsvägen! frågade han sig sjelf; hvilka kunna de vara? Är prosten död? Ar det hans döttrar? Hans känsliga hjerta deltog, som han trodde, i endast oskyldas sorg. Han blef orolig mot sin vilja och körde allt fortare, för att få se hvilka de sörjande qvinnorna voro; de stannade i skogsbacken och satte sig till hvila under en lummig gran. Halvar anade att de väntade någon. När han kom närmare, såg han tydligt, att de begge qvinnorna voro djupt sorgklädda, som etter en fader eller en moder. Ju mera han såg på dem, ju hästigare slog hans hjerta. Ändtligen stannade han på backens höjd med sina flåsande hästar; de begge flickorna stego upp. Genast hoppade han ur vagnen, lemnade de sediga hästarne åt sig sjelfva, och sprang emot de begge sorgklädda. De voro Elfrida och Anna. Inom ett ögonblick bildade alla tre en enda skön grupp; de begge flickorna omfamnade honom på en gång, han tryckte dem begge till sig, och begge lutade sina hufvuden mot hans bröst.