Gotlands läns nya tidning – 28 mars 1861, sida 3

Jo, Visst, men jag hoppas att min kärlek skall öfvervinna alla hinder; jag är dock ännu icke rätt säker på Annas eget tycke. De begge unga vännerne soro till Upsala; der skildes de, men ,icke utan tårar, hos sin gamle vän och farbror Berlin, den tiden den ende, som hade gammalt vin för gamla vänner. Herman sade vid sitt afsked: Helsa Elfrida hjertligen — nej, helsa henne icke, det är icke värdt att hon minnes mig; innan jag kan uppfylla mina eder i den blomstrande syrönhäcken, dör mitt hjerta i torra protokoller. Det är bättre att hon glömmer mig; jag kan dock aldrig glömma henne. Farväl! 2. Halvar fortsatte ensam sin väg på andra sidan Upsala. Med erfaren och skarp blick mönstrade han alla mötande föremål, under det han lät sina sediga hästar springa hur de ville. Solen sken mildt i den blå rymden, lärkorna drillade muntert i höjden, sjungande vårens lof men kråkorna flaxade utefter marken med roflystnadens hesa lite. De der foglarne, sade den unge mannen för sig sjelf, äro träffande bilder af tvenne olika menniskolynnen: somliga likna lärkorna, qvittra i solskenet och luften, och bry sig föga om jorden; de andra likna kråkorna och hålla sig nära marken för att söka byte. Elfrida är en lärka, gubben Stadig är en kråka. Nej, man skall vara som min moder. Hon sade: man vinner icke himme