Men hur i all verldenk, återtog den förbluffade gumman, ,ha de lärt sig allt detta? Och hur ha de fått gevär? Gevär ha de fått af socknen. Alla åboerna ha salat ihop; och jag med. Och soldaten vår har öfvat in dem. Nu ämna de sig snart till Helsingborg att helsa på kamraterna. En dag, just under vapenöfningstimman, marscherade en trupp af några och tjugo 12—15 åriga bondgossar in i staden. Af den tölpighet och liknöjdhet, som dels verkligen finnes hos en del af allmogen, dels man är så böjd att påbörda den, fanns hos denna lilla krigiska skara ej ett spår. Det var en verklig lust och glädje att se det lif, den kraft, den rörlighet, framför allt den anda, som förenade alla dessa barn och sammangöt dem till ett ordnadt och fullständigt helt. Det var fosterlandskärleken, denna hos dem ännu omedvetna, men djupa och mäktiga känsla, som flammade i deras hjertan. Den lilla bataljonen marscherade gata upp och gata ner, följd af en oräknelig folkhop. På torget gjorde den halt. Så började exercisen, som gick ypperligt. Stadens innevånare skrattade, man gnuggade händer och ropade bravo. Den inom Ilelsingborg nyorganiserade Skarpskytte-bataljonen ryckte ut och saluterade sina nya bröder. Och från en stark kör klingade den sköna, sublima sången: O yngling, om du hjerta har Att trampa fädrens sjät, Flyg till ditt sosterlands försvar, Dö — eller rädda det! Så ljuflig är ej källans sus Invid den blomsterstrand, Så herrlig icke dagens ljus, Som dö för fosterland. Det är ingalunda sällan som initiativet till