stötte just mot kajen, då Shandy var nära bredvid. En ung flicka, som ville kasta ännu en innerlig blick på skeppet, der fadren befann sig, trampade vid uppstigandet miste, i det hon vände sig om, och föll, under förtviflade ångestrop från hennes sällskaps sida, hufvudstupa i djupet. Efter några ögonblick skyndade man med förberedelser till hennes räddning; men innan någon blifvit tillreds störtade sig hunden, utan att vänta på sin herres maning, efter henne; och redan efter några sekunder kom han åter upp, hållande den sanslösa på en gång kraftigt och varsamt ofvan vattnet med sina starka tänder och sam hastigt och, som det tycktes, utan ansträngning i land, der flera händer täflade att lyfta både honom och hans sköna börda upp för den branta hamnmuren. Löjtnant Lampriäre trängde sig fram för att få se henne, som hans hund räddat; men hon var så tätt innesluten i en krets af sina närmaste anhöriga och vänner, att han knappt fick kasta en sekunds blick på hennes andebleka anlete. Men denna enda blick var tillräcklig att visa honom ett ansigte, som, trots de hårdt tillslutna ögonen, var bländande skönt. Just i detta ögonblick hörde han första ringningen, som förkunnade att det bantåg, med hvilket han måste afgå, om några minuter skulle sätta sig i gång. Huru gerna hade han icke väntat några minuter för att se om den sköna, bleka najaden skulle bli menniska igen; men den obevekliga pligten manade