urminnes tid skulle kämpa sida vid sida. Den engelske löjtnantens namn var Georg Lamprire. Såsom namnet antydde af fransk härkomst, hade familj-angelägenheter fört honom till Marseille; men hans permission var i draget slut, och han önskade blott i sista stund betrakta en del af inskeppningen, som för honom var af dubbelt intresse, emedan han sjelf snart med sin kår skulle afgå till Orienten. Om en stund skulle det bantåg afgå, med hvilket han måste ila till sin bestämmelse, ifall han ville hinna fram i tid. Den unge engelsmannen åtföljdes tätt i hälarne af sin hund, ett stort präktigt djur, till hälften Newfoundländare, hälften bulldogg. Shandy — med detta namn ropade hans herre honom tillbaka, då djuret för ett ögonblick råkat in uti menniskomassan. — Shandy tycktes,betrakta det skiftande, prakttulla skådespelet med fullt ut så deltagande och förnuftiga ögon som de andra åskådarne; och detta mea rätta; ty han, som räddat flera menniskolif ur vågornas famn, gömde säkerligen i sitt trogna hundminne månget exempel på huru det förrädiska element, som nu visade en så upphöjd och mild sida af sitt kameleontiska skaplynne, kunde ryta och rasa i titanisk vrede. Ödet hade bestämt att Shandy äfven skulle visa herrar marseillare hvilken menniskoälskande hund han var. En af de otaliga småbåtar, i hvilka anhöriga till de afresande krigarne följde dem på väg till skeppen, för att säga ett sista tårfullt: lef väl!