Gotlands läns nya tidning – 8 mars 1861, sida 3

krossat henne, hade hon ej kunnat afhålla sig ifrån att hälsa sin älskling, då han stod der oskadd med det räddade barnet. Mor Lena, fader Lars och Mattes voro nära att få slag vid åsynen at detta uppträde. Fader Lars steg fram och fattade Elsa om armen för att rycka henne ifrån Gunnar; men denne bade slagit sin arm om flickans lit och utropade: Icke någon mensklig makt kan nu taga Elsa ifrån mig. Min skall hon blifva, nödgades jag än begära henne af konungen! Gud allena vet, hvad som kunnat hända i denna strid emellan älskaren och fadern om ej ett bud från konungen kallat Gunnar till monarken. Gunnar drog Elsa med sig, sägande: Se-så, Elsa, mod nu! Du skall följa mig till kungen, och jag skall säga honom, huru troget vi älskat hvarandra. Allas blickar följde sjömannen och hans vackra flicka. För andra gången inom loppet af en helt kort tidrymd stod Elsa inför konungen, nu vid sidan af den genomvåta Gunnar. Carl Johan förklarade, genom sin kammarherre, den unge sjömannen sitt välbehag öfver hans raska och vackra gerning, och lät gitva honom en belöning af några dukater. När detta var gjordt, frågade konungen, hvarföre han medförde den vackra Blekingsbruden: vEders Majestät, svarade Gunnar, hon är min käraste, vi hafva troget älskat hvarandra se