Gotlands läns nya tidning – 8 mars 1861, sida 3

Det var en solig och molnfri Julidag, varm såsom en flägt från södern; det var ett riktigt gamla kungens väder. Varfvet och platsen omkring nya dockan böljade af folk. Björkholmarne och alla ställen i närheten voro öfversållade af menniskor; på allas ansigten lyste den gladaste tillfredsställelse. Flottans trupper paraderade, matroserna, placerade dels på kajen, dels ombord å skeppet, som skulle halas ut, spelade dock hufvudrollen. Under musik och de lifligaste hurrarop utgick linieskeppet ur dockan. Midt under denna stormande glädje hördes ett gällt och genomträngande skrik, jemte ropet: Mitt barn, mitt barn! En liten flicka hade, under den rörelse, som uppstått, blifvit skuffad i sjön. — Ett stycke ifrån stället, der olyckan inträffade, stodo några matroser från ett kofferdifartyg. Ögonblickligen, då skriket hördes, störtade en af dem efter barnet, som försvunnit under vattnet. Några minuter af ångestfull väntan, derefter syntes han med barnet öfver vattenytan. En stund sednare hälsades han med jubel af den på stranden stående folkmassan. Han hade likväl icke hunnit sätta foten på marken, förrän en ung Blekingsflicka kastade sig om halsen på honom, utropade: Gunnar! Käraste Gunnar! Det räddade barnet, folkmängden, de kungliga — allt var glömdt för Elsa. Hon hade med förskräckelse igenkänt Gunnar, då han störtade sig efter barnet, och om nu Guds åska skulle ha