icke tro det. Att vederbörande kommissionärer vid strandnings-bestyr, då de riskera så mycket, taga bra betaldt, ja dugtigt ändå, det veta vi ganska väl; men att detta så måste ske, det ju hvar och en ofta gör äfven i mycket mindre vågsamma affärer, det vilja vi nu straxt visa. Gotland ligger, såsom man vet, midt i Östersjön, hvars stränder äro uppfyllda af handels-städer, till hvilka rörelsen drifver otaliga fartyg året om. För dem, som bo uppe i landet och vanligen föga känna hafvets lynne, få vi nämna, att det ej alltid på sjön är midsommars-väder eller stiltje, såsom så ofta inne i de trånga Mälare-vikarna, allra minst på höstedag. När då seglarne nalkas Gotlands kuster i en stickande storm med dimma, snöyra eller sjömörker, så att de icke kunna se hvarken himmel eller land eller båkar, då är det naturligt att mången, (utan att tala om de äreförgätne sjömän, som med höga assurancer, med flit sätta skutan på backen), kastad ur kosan af vågornas våldsamhet och än mer villad af en oregerlig ström-sättning, måste vräkas på stranden och lida skeppsbrott. Detta sker icke, såsom landt-krabborna kanske tro, alltid på mjuk sandbotten och nära kusten, så att folket blott behöfver lägga ut en planka för att komma i land, utan skeppsbrottet sker naturligtvis oftast på ref och klippor, stundom bela milar till sjös och i kolmörka natten, då fartyget häfves och kullkastas af vågorna, stötes sönder, blir vrak och hvart ögonblick hotas att försvinna i djupet med folk och gods. Händer icke detta utanför en ödekust, der folk ej bor, utan man ändtligen af nödskott eller annat i land får erfara olyckan, huru tycker man nu att de arme skeppsbrutne skola räddas? Kan man väl alltid hoppas, att landfolket då skall rusa ur sina varma stugor, kasta sig i sina äggskal till fiskarbåtar och utan alla nödiga bergnings-don och minsta löfte eller utsigt till godtgörelse i en hvinande grundstorm genom bränningarne arbeta sig ut till de olyckligas hjelp? Nej, ty det vore blott dumdristighet. Dock har Gotlands allmoge hundrade gånger gjort just detta och ofta med framgång genom mod och öfvermenskliga ansträngningar; och det oaktadt 10, 15, ja flere 20 man någongång dervrid blifvit ryckta från hustru och barn och funnit sin graf i vågorna. (Dessutom fins det knapt något hushåll kring Gotlands hela kust från hvilket ej någon medlem i mannaminne blifvit borta på sjön). Men kan man väl alltid vänta så besinningslösa uppoffringar af lif och helsa, helst då vår välbergade allmoge ingalunda behöfver riskera det för förtjenstens skull? Således, om då skeppsbrutnes räddning skall ske med förnuft och tänkbar framgång, måste det ordnas af större krafter samt med stora förlag och uppoffringar. I äldre tider hade staten upprättat Dykeriet, men då klagade man ock, och med mycket mera skäl än nu, ötver skamlös plundring; och i våra dagar har hon på vissa orter (såsom nu ändtligen och först nyligen vid Fal-udden och Ekevik här på Gotland) anskaffat räddnings-båtar; men hvilka ej funnos vid ifrågavarande tillfälle och ännu alldrig blifvit på allvar begagnade. Få se hvad dessa nya anstalter i stort kunna uträtta. Men emellertid hafva flerstädes starka handelshus, eller oftare bolag (af mer eller mindre kända delegare — och detta är kanske ett fel) förenat sig för skeppsbergnings-affärer. Och är det väl något ondt eller skamligt deruti? Att