steg kunde man ej uppgifva; men chefen hade sig bekant, att det skett emot föräldrarnas vilja. En dag, det led nu emot slutet af lägret, då trupperna hvilade efter exercisen, gick kronprinsen omkring och tilltalade soldaterna. Under det han fortsatte dermed, fick han se den vackra skåningen, som stod stödd på sitt gevär och blickade tankfullt framför sig. Kronprinsen ropade an honom. Han trädde fram till fursten. Har du af kärlek till soldatlifvet öfvergifvit ditt hem och dina föräldrar? frågade prinsen. Nej, Eders Kongl. Höghet! svarade soldaten. Hvad har då förmått dig dertill? Är det något begånget fel du ville dölja under uniformsrocken ? Icke heller det, Eders Kongl. Höghet! Mina föräldrar hafva tv ungit mig deriili. Man har likväl sagt mig motsatsen. Din far har ju varit hos befälet och beklagat sig öfver det steg du tagit? Det är sannt, Eders Kongl. Höghet! Föräldrarna visste ej hågot värre än att deras son skulle blifva knekt; derföre blef jag det. Kronprinsen yttrade några ogillande ord. Soldaten återtog: Det var så, att jag hade en syster, den jag höll kär. Henne tvingade de att blifva Mattes Olsons trolofvade, och då blef jag soldat i förargelsen. Om de nu förmå henne att gifta sig med Mattes, så återvänder jag aldrig till hemmet och gården. Det har jag sagt, och som de sett, att