tikel, våra affärer, i denna Tidning år 1860, N:o 17, 18 och 19, deruti vi bland annat yttrat om de s. k. strandnings-affärerna (som alltid icke haft det bästa rykte om sig) ,— i afseende på våra handels-transactioner med utlänningen, såsom i strandnings-asfärer, assurancer, m. m., måste vi, om möjligt, vara ännu strängare (i afseende på humanitet, rättvisa och redlighet), ty annars gör man sig saker till det grufliga brottet att inför verlden nedsätta vårt ärorika Fäderneslands credit, ära och politiska styrkad. Således, ehuru vi säkert hoppas, att rättegången i detta ledsamma mål här ochi England (den vi icke haft tillfälle att följa) slutligen skall utreda förhållandet till Svenska handelns heder, smärtar oss dock detta vissa tidningars omilda beteende, enär man dermed, och innan saken blifvit fullt utredd, velat sätta en fläck på Gotland och på en af dess dugligaste affärsmän, som visserligen ej blott genom glupande strandningskommissioner, men genom en utmärkt köpmannaskicklighet och lyckliga handels-spekulationer vunnit en stor förmögenhet, hvilken ingalunda varit skrinlagd, utan i hög grad lifvat rörelsen inom vår ort och födt mycket folk genom de stora summor, som Hr E. spridt på skepps-varfven, ett vidlyftigt åkerbruk vid Wisby samt genom de betydliga myrodlingarne. Hans oaflåtliga sträfvanden för affärernas utveckling på Gotland genom ångbåts anskaffande, låne-inrättningars befordrande, m. m. böra vi ej heller förtiga. Äfven vore det den största otacksamhet att ej här och just nu, då man vill sätta i fråga mannens redbarhet och oegennytta, gerna omnämna den storartade hedersamhet, hvarmed Hr E. städse och på så många vis ihågkommit sin födelseort; en frikostighet, uti hvilken, med undantag af de gåfvor som sedan omkring en 40 år skänkts åt offentliga inrättningar af Handlanderna Chr. Gazelius, Segerdahl, Dubbe, Prosten G. Lutteman, Landsh. Frih. J. Cederström, Rådman Schwartz, Handl. Grubb, senior, Biskop Hallström och af några få andra i mindre mån, ej just många af landets barn täflat, fast än flera af sin ställning och sina rikliga tillgångar väl också kunnat något offra för det allmänna. Så har Hr Consul Enequist inom få år skänkt ett dyrbart orgelverk till Othem kyrka och en contant gåfva till Gotlands nation i Uppsala, samt till Wisby stad ett nytt fullständigt bad-hus (af omkring 28,000 R:dr värde) och understödt Flick-skolan, Fattigvården, rikligen bidragit till stadens arbetare-bostäder och börjat offentliga Planteringar med betydliga uppoffringar, eller tillsammans vid pass en 35,000 R:dr. Att Hr E. dessutom ofta understödt många personer och familjer samt alltid hållit ett angenämt värdskap för kommande och gående har väl ingalunda heller skadat orten. Men för allt detta har han dock stundom blott njutit förtjenstens och framgångens vanliga belöning, otack, trassel och en gnistrande afund af dessa små själar som finnas öfver allt, men också den lifligaste tacksamhet och mycken aktning af många vänner och alla tänkande medborgare. Denna ädla hedersamhet röjer emellertid en upphöjd medborgar-håg, ja ett ridderligt sinne, det måste man medgifva; men man borde ock medgifva, att en man, som framstått med så stora uppoffringar för samhället, knappast kan tänkas möjlig till att kunna sänka sig ända ned till knusslet af medvetna orättfärdiga handlingar i en skeppsbergnings-affär. Vi vilja