andra helt grundligt. — Mattes fick på ett högst obehagligt sätt göra bekantskap med Pehrs knytnäfve, så att han blef qvarliggande på platsen, en lång stund sedan hans tuktomästare aflägsnat sig. Med möda reste han sig upp: mumlande, under det han gned sina värkande lemmar: Detta skall Elsa ha igen! Den följande dagen lemnade Gunnar byn, för att begifva, sig till Carlskrona. När Elsa till afsked lade sin hand i Gunnars, hviskade hon med tårdränkt blick: Gud vare med dig, kärasten min! Det är mig så trångt omkring hjertat, liksom jag bjöde dig farväl för alltid. Elsa, Elsa, min fagra flicka, bort med alla slika tankar; nästa midsommar är jag åter hos dig. Gunnar log hoppfullt emot henne. En kyss, ett famntag, derefter var han borta. Vid grinden stod Tel Jag följer dig till vägs, sade han. Elsa såg bror och älskare försvinna och med dem den vackra flickans fridfulla dagar. Några veckor derefter sade fader Lars till sin dotter med bestämd ton: ,Elsa, det är som så, att mor och jag beslutit att du skall blifva Mattes Olsons hustru. Men far, jag vill icke hafva Mattes, svarade Ulsa, förskräckt öfver sin egen djerfhet. Vill du icke? Hvad är det för snack, du hör ju, att det är vår vilja? Jag kan icke hålla Mattes kär, invände Elsa.