Den Kungliga brudgåfvan. Af Marie Sophie Schwartz. (Forts. fr. föreg. N:o). Hör på Pehr, när den der skojaren Gunnar ger sig af i morgon, återtog Mattes, utan att gifva akt på Pehrs ord, ,så ska vi, du och jag, gå i förväg förn och gifvain för det han pratat älskogs med syster din, som han väl borde förstå att han aldrig kan räcka upp till. Elsa är den rikaste flicka i socknen, och henne tror han sig om att kunna få. Han, en sådan deringe, som intet äger så stor jordlapp som han kan stå på. Klå honom ska jag, och det så, att han aldrig mer ska titta på Elsa. Nej, se det blir då icke af, ty fan skall taga dig, om du rör ett hår på Gunnars hufvud. Pehr tog ett steg emot Mattes, tilläggande, i det han knytte näfven under näsan på honom: ,,Om du vågar upplyfta din syndiga mun till far om hvad du hört och sett, så märker jag dig till evig tid. Ja, jag krossar refbenen på dig; du vet, att mina näfvar icke äro att leka med. Jaså, du vill låta din syster bli dender tiggarens hustru, skrek Mattes; ,men se, det blir då icke af, för fader Lars har bättre vett. Visst tror du dig lättare kunna förstöra hvad dina föräldrar lemnar efter sig, då du får en lätting som du sjelf till svåger. Svaret härpå blef handgripligt. De båda hondsönerna drabbade samman och ramlade om hvar