Gotlands läns nya tidning – 22 februari 1861, sida 4

ej visste. Att sätta sig emot deras vilja, var ju att bryta mot Guds bud, och dertill var Elsa alltför from. Slutligen, sedan de unga tu med oro talat derom, menade Gunnar, att han skulle bedja Pehr vaka öfver hans käraste, så att föräldrarne ej toge henne ifrån honom. Under det de språkade om framtiden, lågo Mattes och Pehr gömda i åkern och åhörde hela deras samtal, utan att Gunnar och Elsa hade någon aning derom. När nu Gunnar lade sin arm om Elsas lif och tryckte en varm kyss på hennes läppar, gjorde Mattes en häftig rörelse för att kasta sig öfver den förmätna älskaren; men Pehr höll honom qvar, hviskande: Låt dem hållas och var still! Några ögonblick derefter lemnade Elsa och Gunnar åkerrenen. De togo vägen hem, Nåå, Mattes, hvad ämnar du nu göra? frågade Pehr och reste sig upp. Jo, jag skall gå till fader Lars och tala om hela otyget. Han skall nock veta tala reson vid tösen. Tvi, aldrig kunde jag tro tocke om Elsa! Att gå och föredraga en simpel gast framom mig, som har både gård och grund, detvar dåligt med besked; men se, det ska hon få betala mig. Jo, jo, får hon så, stackars Elsa, suckade Pehr. (Forts.) rn