Gotlands läns nya tidning – 22 februari 1861, sida 2

och smålog stund efter annan för sig sjelf. Det täcka barnet skulle snart fylla sexton år och hade om våren läst sig fram till Herrans Nattvard. Under det hon med skicklig hand förfärdigade sina kransar, tänkte hon på skogvaktarens son, Gunnar, hvilken förr alltid brukade spela för dem vid midsommarsdanserna. Det var tvenne år sedan Gunnar lemnat hembyggden och begifvit sig till Carlskrona för att gå till sjös. Sedan dess hade man sig ingenting bekant om honom. Nu hördes plötsligt i den stilla sommaraftonen, ifrån skogen, en klar och klangfull röst, som sjöng Till fremmande strand, Till obekant land Jag ville dig följa Du flyende bölja etc. Elsa spratt till och blef het om kinden. Hon lyssnade. Sången kom allt närmare och närmare, slutligen hördes raska steg. IIon vände på hufvudet. Upp till gården kom en ung karl med blankhatt på hufvudet, hvita pantalonger och sjömansjacka. När han fick Elsa i sigte, påskyndade han sina steg och utropade gladt: Allrakäraste Elsa, är det verkligen du, hvilken smäcker och fager skuta har det ej blifvit af dig! Elsa hade sprungit upp, kastat ifrån sig kransarna och räckte sjömannen båda händerna, sägande med ett solvarmt leende: Kors i Guds namn, är det du, Gunnar! Välkommen hem igen,