Farväl du tidens, evighetens dotter — Till evigheten tiden närmar sig. — Förunderligt du skiftat dina lotter: En gick på rosor, en på törnig stig: Ur gyllne skål den ene nektar tömde, Sin malörtfyllda kalk en annan tog Emot och drack — och sen sin smirta gömde Uti den vrå, der glädjen sällan log. Men tidens barn, det var din far som ledde Vid delningen så vist din svaga hand, Du gaf väl sår, men balsam ock beredde, Du fäste ljufva, löste tunga band; Om nägot brast, som blomsterflätadt varit, För våra ögon blott det syntes så, — Det var en vän, som från den andra farit, Och honom snart, rätt snart skall återfå. Ja, vandra hädan — tack för dina timmar, För dina dagar — tackad vare du!! När nästa morgonsol emot oss glimmar, Din yngre syster då oss helsat ju! Hvad bär hon i sitt sköte? hvad? 0 Fader, Tag hand om minsta mask på jordens klot! Uti din famn slut verldars myriader, Hvar suck, hvar bön, o Fader, tag emot! knäppte till 12, man uppstämde i chorus: Hvad bär det i sitt sköte? Milde Fader, Tag hand om minsta mask på jordens klot! Uti din famn slut verldars myriader! Vi falla — digna neder för din fot. (Slut.) .G