Gotlands läns nya tidning – 8 februari 1861, sida 3

—— niiiii!e!!!!a!!!a!iiiiO — från det Eldorado, dit man under de senare åren, nästan från alla Europas landsändar, i olyckans stund tagit sin tillflykt. — Han återkom, väl icko som millionär, men som en bergad man, hvilken nu åt sin maka kunde bjuda ett tryggadt hem, samt ett sinne, renadt och förbättradt genom motgångarnes skärseld. Pre runda timmar förflöto innan man han hemta sig från den stora öfverraskningen. Dessa timmar hade de båda makarne naturligtvis tillbringat allena. När Cörnelia med sin återfunne make inträdde i den krets, der alla med glädjestrålande blickar och öppna armar omringade henne, hviskade hon sakta, under det att hennes ögon lyste af en fuktig glans: Nu har äfven jag en stund att minnas — som jag kan kalla skön ... Den blir ett minne — som följer mig i evigheten! — — Hvem af de här församlade återgick icke nu på årets sista afton in i sitt eget hjerta, öfverräknande, så långt som minnet räckte, det glada och det sorgliga, som man under den förslutna tidrymden öfverfarit. Ett afsked förestod; en af tidens döttrar stod färdig att gå hädan och lemna rum för en annan. Slutligen satte sig Laura, på sin fars uppmaning, till pianot, och med förenade röster sjöngo yngre och äldre följande anspråkslösa verser: