Gotlands läns nya tidning – 8 februari 1861, sida 2

på mitt bröst, och som öfverstemunskänken sade till: PDharao, säger äfven jag nu: Jag kommer ihåg i dag mina synder. — Genom en oförmodad händelse har jag blifvit i tillfälle att igenlösa min revers och kan man genom penningeuppoffringar försona hvad man brutit? Icke genom penningen, men genom förändringen af det hjerta, med hvilket man ger den. Den stolte mannen gret. Hela aftonen qvarblef han hos min man, icke tvekande att framlägga hela sitt skuldregister; der förefunnos många punkter, som hittills varit obekanta för verlden — som dock kände mycket nog. Innan han reste deponerade han större och mindre summor i sin själasörjares händer; han gaf R. uppdrag, att i tysthet utdela dem till några obemedlade familjer. Han anslog derjemte ett icke obetydligt kapital till organiserandet af en folkskola inom församlingen. Afven bad han min man att dagen derpå följa sig till en nära anhörig, med hvilken han en längre tid lefvati ett söndradt och obehagligt förhållande. När vi blefvo ensamma, min man och jag, slingrade jag armarne kring hans hals, sägande: Ar du icke lycklig? Jo, men det är ej mig som ärona tillkommer. Det är en af evangelii sköna segrar. — Hör du, har icke Petter, vår torpare, förlorat sin enda ko?Jo, svarade jag. Har du råd, frågade han småleende, ,,att vara af med den ena af dina?