Gotlands läns nya tidning – 1 februari 1861, sida 4

,B—g, utbrast jag, — ,han var väl ej son af Ingeniör B—g? Jol Din farmor var min välgörarinna. — Gud vare lof! voro de enda ord jag förmådde tillägga, så rörd var jag. Den tappre, sårade ynglingen var sonson af den vördnadsvärda qvinna, på hvars bekostnad jag intill mitt 20:de år vistades vid akademien; den lyckan blef mig således förunnad, att till någon del gälda min skuld till henne, som med ringa tillgångar och stora uppoffringar gjorde det goda, utan att efterfråga hvarken tack eller lön. Ett mildt, matt leende drog sig kring hans läppar; han försökte att trycka min hand, men den föll tillbaka på det hvita lakanet. Huru kärt är ej detta ... skall jag — måste jag dö? . . . Jag kan ej svara dig derpå — — jag vet blott ett ...4 ,Och det är? .. . Att du från denna stund har en vin vid din sida . . . Denna dag, då jag i ett främmande land träffade en landsman, som tillika var en nära anförvandt till min barndoms och ungdoms beskyddarinna, var den skönaste jag kan erinra mig — och särdeles genom den glädje jag tydligt varsnade som vid detta oförväntade möte hade tillskyndats honom. Ynglingen blef frisk och återvände till fäderneslandet. Återscendet mellan hans mor och honom blef