Gotlands läns nya tidning – 1 februari 1861, sida 4

det vara en skön känsla att någonsin kunna finna sig fullt beläten med en enda af sina handlingar; men hvad ville väl den känslan säga mot den himmelska man erfar, då man, om den man öfver allt annat älskar, i sanning kan säga: han har hunnit Gud så nära, som det för en svag dödlig är möjligt. Hon gjorde ett uppehåll, men fortsatte: Min man var en obemärkt komminister på landet; men inför alla verldars Herre kanske mer ansedd än den mäktige, klädd i purpur med spira i sin hand och krona på sitt hufvud — hela hans vandel var ett efterföljansvärdt exempel för oss alla — blott en enda dag ur hans lefnad, som tillika var en glanspunkt i min, vill jag berätta. Min man förestod ett i Skärgårdstrakten beläget, ganska litet sacellani; men vid årets slut gingo, oaktadt hans små inkomster, debet och kredit alltid ihop och dessutom delade han af sin lilla kaka troget och kristligt med sig till den, som egde mindre än han. I ordets mest vidtomsattande mening var han en herde för sin hjord; under det han vaksamt sörjde för sina åhörares själar, glömde han icke att de voro menniskor, som behöfde föda, kläder och tak öfver hufvudet, — såsom en sader tänker för sina barn, tänkte han för dem, — och de älskade honom ock, såsom tacksamma barn älska en god och huld sader. (Forts.)