Gotlands läns nya tidning – 1 februari 1861, sida 2

— ,hoppas jag att herrskapet bär respekt för ett par, hvars förbindelse börjat så romantiskt. Ja, svarade doktorn i samma ton, ,,vore jag en 10 är yngre, skulle jag bjuda den der lilla novellen som följetong till Lars Hjerta — — med tillägg: den är sann. Men nu, min värdaste bror, fortfor han, vändande sig till krigsrådet, ,har äfven du berättat den dag som du var i Paradiset. Jag kan icke neka dertillk, sade denne; denna dag eller rättare sagdt afton var paradisiskt skön. — Men jag har en annan, som, ehuru ej i den genren, är näst den nyssnämnda, den jag helst erinrar mig. — Jag villi korthet nämna den: För 10 år sedan blef jag kallad till utredningsman i ett ganska behållet hus — dess namn utber jag mig att få förtiga. — I den aflidnes papper fanns ett testamente makarne inbördes emellan, bevittnadt i laglig stil och senare dateradt än ett annat, som den hädangångne, min gode förtrogne vän, lemnat i mitt förvar. Med en onämnbar förvåning läste jag detsamma. Mannen egde inga barn, men syskon, som voro i den mest ömmande belägenhet. Huru jag granskade testamentet börj: ide jag misstänka något deruti begånget bedrägeri. Jag talade med enkan och vittnena på en gång, oc h med de båda sistnämnda hvar och en särskilt; men vann ej mitt syftemål. Slutligen heslöt jag att i enrum tala med den efterlemnade makan. Jag gick långt tillbaka i förflutna tider, blef lifvad under det jag talade och berörde mer än en