Gotlands läns nya tidning – 1 februari 1861, sida 2

mig; och för att draga Gunilla bakom ljuset, roade jag mig med att kurtisera, skiftevis det förstås, hennes systrar. Den första vers som jag skref i boken var beräknad för henne, och jag trodde att det var hon — åtminstone ibland — som svarade mig, tills jag genom stilarne på båda brefven såg mig bedragen i min förmodan. Det samtal mellan fader och döttrar till hvilket jag kort derpå var ett osynligt vittne, bekräftade allt det sköna, jag redan tänkt mig hos min Gunilla, och för att taga hennes systrar ur deras möjliga förvillelse, gick jag samma afton till eremitaget. Märkbart nog, hade vi båda instinktmässigt gömt boken under en liten sten, som vi upplyftade hvar gång vi återtogo vår skriftliga konversation. — Jag skref nu: Ett enda namn jag bär uti mitt hjerta, Den första initialen är ett — G. Och namnet der står qvar i fröjd och smärta, Men hennes sköna hjerta är kanske En annans egendom. — O, då jag far, Ja, stannar ej en enda timma qvar. Just som jag nedskref sista ordet öppnades dörren till eremitkojan, men slogs genast igen: jag sprang ut och fångade Gunilla, förde henne nistan mea våld tillbaka, visade henne versen och — — 5Vill du nu sluta? frågade han med en leende men talande blick, i det han fattade hennes hand, som han tryckte i sin. ,Ocht — svarade hon, — ,det var min första sköna stund. — Och nu; fortfor hon skämtsamt,