Gotlands läns nya tidning – 25 januari 1861, sida 4

nes båda systrar. Leonore tjuste hans ögon och Mathilde hans öron. Emellertid drog sig Gunilla tillbaka som snäckan i sitt skal. I hans närvaro blef hon alltmer sluten, på samma gang som hon, utan att synas, använde hela sin lilla förmåga, för att bereda honom all möjligt komfort. En vidsträckt park, som sköljdes af Sundets vågor, omgaf Stjerneholm. En mängd monumenter, bersåcr m. m. förskönade den vackra anliiggningen. Bland några lummiga hängbjörkar närmare stranden gömde sig en mossbetäckt eremithydda; en halmbädd, ett krucifix, en dödskalle och ett timglas utgjorde kojans enkla bohag, men eremiten var ej der till finnandes. På det lilla bordet, som stod bredvid hans bädd, låg en bok af en bibels storlek, innehållande ett par hundrade hvita blad, en del skrifna andra åter oskrifna; det var en minnesbok, tillhörig herregodset, i hvilken de som besökte detsamma inskrefvo antingen sina namn eller någon liten vers eller tankespråk. En mindre bok låg bredvid den stora, men vid tidpunkten för min berättelse voro uti denna alla bladen oskrifna.