Gotlands läns nya tidning – 25 januari 1861, sida 4

apa stilar, äfven mina systrars, skref jag med Mathildas stil följande svar: Fråga ej mig, jag är stum som grafven, Fråga ditt hjerta, det svarar dig bäst! Qvällen derpå läste jag: Iljertat nämner blott en enda, Men hon säger intet, hon. Med Leonores stil svarade jag: Om ditt hjerta för en enda talar, Då ditt hjertas röst ditt öde är. Följande afton läste jag en annan vers, som innehöll en framkastad filosofisk tanke; jag svarade: det ena ordet gaf lif åt det andra, och på det sättet uppstod ett ganska långt samtal mellan mig och S. — ty att det var han, derpå tviflade jag icke. Värt samtal fyllde många sidor, och tog en för oss båda ganska intressant vändning. Vi afhandlade skiftcvis religiösa och filosofiska frågor, och stundom blefvo vi helt obemärkt indragna på ett, i anseende till vår ungdom, ganska djupsinnigt gebit. Jag begagnade än Leonores, än Mathildas stilar. — En dag då S. stod i min fars rum, just då pappa var sysselsatt att inlägga posten, lågo tvenne bref på pappas skrifbord. Uppmärksamt betraktade han utanskrifterna. Det är ju temligen vackra fruntimmersstilar? frågade min far. Det är Leonores — och den der, Mathildas. Efter hvad han sedermera sagt mig, vintade han att få höra något annat namn uttalas.