Gotlands läns nya tidning – 18 januari 1861, sida 4

Jag var bå en gång heligt och vemodigt stämd, och att på denna högtidsdag sakna mina föräldrar, i synnerhet min moder, gick mig djupt till sinnes. En liten allvarsam vinter hade efter den blida vi förut haft hastigt infunnit sig. Carlbergsviken hade frusit till, och Skärthorsdagseftermiddagen voro några af kadetterna nog djersya att med skridskoåkning försöka den bräckliga i isen. Philip var en bland dessa oförvägna. Nödrop nådde mina öron: jag hastade ned till stranden; Philip var nära att sjunka, då jag, ilande till hans hjelp, i det jag äfventyrade mitt eget lif, lyckades att rädda hans. Skön och salig var denna stund, men morgondagen bar en för mig ännu skönare i sitt sköte. Med ett ungtlättrörligt hjertas känslor firade jag Långfredagen min. första nattvardsgång. Vid utgången ur slottskapellet möttes jag af en vaktmästare, som bad att jag genast skulle begifva mig till vi ärdshuset; ty en resande, s som der uppehöll sig, önskade att få tala med mig. Utan att ega någon bestämd tanke, styrde jag kosan ditåt — öppnade det mig anvisade rummet och — hvem stod der — om ej min mor — min far var ej med. Hastigt upprörd: föll jag i hennes armar; minuter förflöto innan någon af oss förmådde att uttala våra känslor i ord. Slutligen sade hon: Af dig osedd har jag i kyrkan bevittnat ditt förbund med Gud, och i det jag bad — så som endast en moder beder för sitt barn — för dig, tackade jag honom som tillåtit dig att rädda ett