Gotlands läns nya tidning – 18 januari 1861, sida 3

de förödmjukelser jag utstod. Men ehuru vekt hon alltid behandlat mig, var hon nog förståndig för att ej nu genom något beklagande uppmuntra min nedslagenhet. Tvärtom skref hon i sitt svar till mig så här: Jag tror för visso att ditt lidande endast har sin tillvaro i din inbillning. Om du vill tillskynda din mor en stor glädje, så öfvervinner du denna modlöshet, som nedsätter hvarje menniska, men isynnerhet den, hvilken som du ämnar ikläda sig krigarens kall. Din far och jag hafva beslutat att du skall öfvervara julen på Carlberg, — och ehuru äfven mitt hjerta kommer att lida deraf, måste vi underkasta oss det hårda profvet att icke på ett år se hvarandra — och ej då — såvida du ej dessförinnan genom någon manlig och kraftfull handling bevisat hvad en allvarlig och fast vilja förmår. Min far, som i norra Tyskland börjat och fullbordat sina studier och der egde sina kära vänner och anförvandter, företog samma höst, åtföljd af min mor och mina systrar, en resa till Köpenhamn, Hamburg, Liäbeck och Berlin; i sistnämnde stad beslöto de att tillbringa vintern, och fram på våren styra kursen söderut. Ett rundt år och några månader utöfver dröjde de attåtervända till sitt hem. Jag måste således beqväma mig att tvenne jular vistas utom fädernehemmet. Jag började emellertid att blifva van vid kadettlifvet och hade verkligen till stor del öfvervunnit mitt qvinliga väsende, det pjunk, för hvilket jag