Gotlands läns nya tidning – 11 januari 1861, sida 4

— —— — ——— — HO O Vt HLbn tU — -—— ——— vr Hedvig var ej sen att med de sköna äpplena fylla sitt lilla förkläde, och som en blixt försvann hon genom dubbeldörrarne. Jag ville förekomma, sade modren, att ej herrskapet i hennes närvaro skulle berömma en handling, som hon ej minnes, ej betraktar annorlunda än som sin skönaste, lyckligaste stund. Det var ej förgätves, inföll doktorn, som den store Föregångaren sade: Varen såsom barn! Då Herr Löjtnant, — han vände sig till Wollrath — om vi kunde rätt fatta andemeningen af dessa enkla, men sublimt sköna ord, och tillämpa dem på oss sjelfva, skulle vi måhända bättre förstå hvad lycka vore, och äfven finna den. Beror det af oss sjelfva att alltid vara barn? frågade löjtnanten, läggande stark vigt på orden. Nu är det din tur, Laura, sade krigsrådet till sin äldsta dotter. Jag säger nästan som Iledvig, inföll Laura, vatt jag egt så många lyckliga stunder i lifvet, att jag ej vet hvilken af dem jag bör föredraga. Jag vill dock fästa mig vid en, såsom den skönaste. Ilon tystnade ett ögonblick, men fortfor: Jag har en ungdomsvän .. . och ungdomsvännen, inföll skalkaktigt den gamle läkaren, kan blifva mer. Det är ej fråga om hvad som kan bli, svarade Laura rodnande, ,utan blott om hvad som är ... Denne ungdomsvän är min kusin, pappas brorson, jag kan nästan säga son, ty som hans egen far dog då han var helt späd, vet han ej