Gotlands läns nya tidning – 11 januari 1861, sida 3

— —b d — — Hvarjehanda. — Grefvinnan X. i Paris satt för någon tid sedan ensam i sin bondoir, då en af hennes domestiker anmälte en kapten Bangnard som strax önskade tala med henne. Medan hon undrade öfver denna brist på belefvenhet, stod han redan i rummet, aflärdade tjenarne med en nickning, satte sig i soffan och bemäktigade sig bordklockan, innan hon kunde hemta sig från sin förvåning och ringa. Kaptenen var en skäggig man om 50 år med ett strängt utseende; hans yttranden tycktes vara en blandning af oförskämdhet och omsorg om hennes personliga angelägenheter, han frågade nemligen kort: ,Huru mycket tjenstfolk håller ni? Den häpna damen svarade: Tio. Men ... Inga men, fru grefvinna. Huru länge hafva de varit i Er tjenst? De äro gamla samiljetrotjenarek. ,Det förhåller sig icke så min fru! Med ett: ,min herre! reste Hennes Nåd sig upp och antog en högst aristokratisk hållning, men kaptenen låtsade som om han icke märkte det och fortfor: ,Ni har 200,000 franes i Er skrifbordslådak. Damen bleknade. ,,Om förlåtelse min fru, jag är icke kommen hit för att röfva. Nägot lugnad af denna försäkran, kom grefvinnan ihåg, att hon hade glömt att nämna en kökspiga, som hade tillträdt sin tjenst för några dagar sedan, och meddelade kaptenen detta. ,Det kunde jag nog tänka-, sade denne, ,huru ser hon ut? Ni drifver dock oförskämdheten väl långt, så vida ni har något att skaffa med henne, kan ni gå ner i köket, der ni tyckes vara mera hemma än här. Kaptenen blef icke förnärmad, reste sig, bugade, gick, men behöll klockan i handen och läste dörren efter sig. Innan grefvinnan hunnit besinna sig om hon skulle dåna eller ej, öppnades dörren åter, kaptenen inträdde, aflemnade klockan och anmärkte helt torrt: ,Jag fick dock rätt, er kökspiga var en förrymd galerslaf, som gjorde jagt efter de 200,000 francs, i morgon hade hon kanske varit långt borta med dem och godt och väl om hon hade sparat ert lif. Godmorgonk. Förrän grefvinnan fick målet igen, var kaptenen borta; kökspigan hade redan lemnat sin kondition i obehagligt sällskap med två polisbetjenter. — Säker hjelp. En pojke hade råkat att svälja en tolfskilling, hvilken var den enda, som fadren egde. Fadren gick till en fältskär och bad honom om hjelp. Jag kan ej hjelpa er, svarade badaren, men gå till taxeringskomiten, den tager ut hvarenda skilling en fattig menniska eger. En förbrytare, som blifvit dömd till döden, erhöll af synnerlig nåd tillåtelse att sjelf välja på hvilket sätt han ville undergå dödsstraffet. — Då anhåller jag ödmjukast att få dö af ålderdomssvaghet, inföll denne. — —