Gotlands läns nya tidning – 11 januari 1861, sida 3

— — aa— — — Lilla Hedvig, som nyss återkommit, skulle först taga till ordet. Jag har så ofta haft roligt, nästan beständigt, sade den tolf-åriga flickan, ,att jag ej sjelf vet hvilken som är den roligaste stund jag haft, — hon tycktes eftersinna något. Jo tyst, nu vet jag... Jag har en mycket, mycket god vän, min ammas lilla dotter: hon heter Anna och är född samma dag, samma timme som jag. Men Anna kan cj, som jag, se blommorna, solen och månen; hon vet ej hvarken när jorden är grön eller hvit, om man ej säger henne det. Anna är blind född; men det är som min mamma alltid säger: att den Gud nekat ett, gifver han ett annat — hon har ett rikt anlag, som jag saknar: hon har ett fint musikaliskt öra och dertill den vackraste röst. När hon någongång var här uppe och hörde antingen Tant Cornelia eller Laura spela och sjunga, fick hennes ansigte någonting klart genomskinligt, såsom jag föreställer mig att ett englaansigte måste vara; ögonen fingo en fuktig glans, kinderna, vanligtvis bleka, de skäraste rosor, och genast kunde hon icke allenast sjunga, utan äfven på pianot taga ut hvad hon nyss hört. Ofta sade hon: Om jag blott hade något instrument att spela på, skulle jag ej sörja öfver att jag ej ser. Jag hörde henne tala, men teg och tänkte något för mig sjelf. Jag hade en liten sparpenning, som uppgick till ungefär 25 r:dr r:gs. Får jag använda mina penningar till hvad jag vill? frågade jag mamma. Det kommer an på huru du använder dem, sva